Alltså. Innan Wilma kom hade jag ibland dåligt samvete för att jag inte alltid hann med Levi lika mycket som jag önskade. Sen kom älskade underbara lilla Wilma. Och helt plötsligt har det där dåliga samvetet lixom gångrats med två. Nu är det helt plötsligt två små liv som vill ha och behöver min uppmärksamhet. Om än på två helt olika sätt. Levi vill leka. Och leka, och leka och leka. Det märks så tydligt att det är när vi spenderar tid tillsammans som han känner sig älskad och sedd. Men nu är det ju dessvärre så att jag inte kan sitta ner hela dagarna och enbet leka med min lilla skatt. Jag behöver så klart se till att han får mat, har rena kläder och inte behöver bo bland damråttorna också. Och så ta hand om lillasyster då. Nog för att jag fått lära mig att det visst går att leka samtidigt som Wilma ammar men det blir så klart ändå delad uppmärksamhet. Och visst är det nödvändigt för ett barn att få lära sig att man inte alltid kan få hela uppmärksamheten, men inte försvinner det dåliga samvetet för det.

Och så har vi lilla bebisen då som är så väldigt nöjd med att mest bara sitta och titta på vad som händer men som skiner upp med hela det lilla underbara ansiktet så fort man ser på henne, pratar med henne och ger henne uppmärksamhet. Och då får jag så klart dåligt samvete för att jag inte gör mer av det med henne.

Inte hjälper det heller om vi får hjälp med barnvakt till Levi för då får jag dåligt samvete för att jag skickar iväg honom med nån annan istället för att själv ge honom den uppmärksamhet han så gärna vill ha.

Så, det där dåliga samvetet gör sig lixom ständigt påmint och mest hela tiden känner jag att jag inte räcker till. Men ändå är det det bästa som hänt mig, att få vara mamma till två ♥