Den så kallade kvinnofällan
Som bekant är jag hemma-mamma för tillfället. Och jag älskar det. Jag skulle mer än gärna spendera resten av mitt liv åt att ta hand om våra barn och vår familj. På heltid. Det är när jag får göra det som jag mår som bäst, är som gladast, känner mig mest betydelsefull och som att jag är på rätt plats. Som att jag gör det jag är skapad för.
 
MEN, tydligen är jag helt fel ute när jag känner så. För så får man uppenbarligen varken tänka eller känna i det här landet. Det verkar vara extremt provocerande att ens yttra sig i de banorna. Jag har fått veta att jag är fast i den så kallade kvinnofällan.
Min dröm och det jag verkligen brinner för, det är tydligen en kvinnofälla som så många krafter i det här samhället gör sitt allra yttersta för att dra mig ur. Tack för det! Vill bara meddela att jag inte är i det minsta behov av att räddas. Är det något jag mer än gärna skulle räddas ifrån är det istället det jag anser vara en betydligt större fälla, nämligen ekorrhjulets arbetarfälla. Snälla någon, hjälp mig att inte behöva hamna där igen men våga inte ta ifrån mig det som betyder allra mest för mig -tiden med mina barn!
 
Lite märkligt tycker jag ändå att det är. Jag kritiserar, dömer eller förlöjligar inte andra människors val eller drömmar. Jag ser istället att vi alla är olika. Vill olika saker, har olika drömmar osv. Hur skulle det bemötas om jag istället skulle ifrågasätta andra människors val att sätta sina barn i förskola? Om jag hejdlöst skulle ifrågasätta hur man någonsin skulle kunna prioritera sitt arbete framför sina barn, när man inte måste. Något som jag egentligen, ärligt talat, inte kan förstå. Men som sagt så tar jag mig ändå inte rätten att ens påpeka det eftersom att det måste få vara upp till var och en. Eftersom vi alla är olika.
 
Jag är dessutom rätt säker på att om jag var man och hade samma dröm och längtan efter att få vara hemma med mina barn så skulle jag hyllas till skyarna. Sättas upp på någon slags piedestal och hjälteförklaras. Men nu är jag inte man, utan kvinna, så då är jag istället fast i en fälla och är i desperat behov av att räddas och upplysas om att jag är en bakåtsträvare och att min dröm och längtan inte är värd det minsta utan borde fortare än kvickt ersättas med "rikta" drömmar om karriär och mängder av pengar.
 
Men nu råkar det vara så att det allra dyrbaraste för mig är tiden med mina barn och jag skulle aldrig i livet frivilligt ge bort den till någon annan.
Små fötter
Sen ett tag tillbaka ser min morgon vy ut ungefär såhär. Små små fötter som spretar rakt upp i luften. Tycker det är så väldigt gulligt.
 
Hon är verkligen helt fascinerad över de där sakerna som flyger runt uppe i luften.
Att namnge sitt barn
Att namnge sitt barn är inte alltid det lättaste. Speciellt inte när man tycker olika. Jag har väl inte varit helt överrens med vårt val. Nu provar vi att stava med enkel V istället för dubbel W. Så, numera heter hon Vilma istället för Wilma.