Jag tänkte just sätta mig och skriva ett inlägg om min obotliga reslust som just för tillfället är så där extra, nästan jobbigt stark. Men så kikade jag in på min kära systers blogg och fick läsa mina exakta tankar där. Så här kommer en kopia på hennes inlägg. För exakt så här är det.

 

Jag vet inte varifrån min reslust kommer.

Inte är det från mina föräldrar, som alltid helst stannat hemma året om, eller åtminstone i Sveriges underbara land. Inget fel med det.

Men jag lider av en obotlig längtan vidare, bort, iväg, ut i världen till något varmt, nytt, spännande eller bara i all enkelhet men någon annan stans. Det är mer än en längtan. Det är som en sjukdom, en drog jag inte rår på. Ibland gör det fysiskt ont i mitt hjärta och jag kan på riktigt må illa och gråta helt äkta tårar av det där suget som aldrig, aldrig någonsin slutar dra i mig helt. Min syster är likadan.

 

Kanhända kommer det från vår farfar som en enda gång i sitt liv fick komma iväg utomlands.

Men det räckte för att han resten av sitt liv skulle älska att få berätta om hur flygplansmotorerna dundrade, hur han svävade över molonen och såg berg och dalar, vägar och hus där nedanför, prata sig varm om sanden på stranden, människorna, maten och palmerna på Mallorca och vara så genuint lycklig över att ha vunnit den där resan. Lika mycket som han älskade att berätta, älskade jag att lyssna, och kanske, kanske var det där ett litet frö började gro.

 

Det här fatet köpte farfar på sitt livs resa, och jag kan inte riktigt låta bli att tro att det var där allt började.